samtal på en buss
På en buss mellan Stockholm och Linköping mötte jag en jämnårig man. Han berättade om sitt liv, jag berättade om mitt. Tidsfördriv på en buss.
Han förvånade mig. Förundrade mig. Jag tänker fortfarande på det ibland, hur olika man kan vara. Hur olika ens drömmar kan vara. Denna unga man hade hittills ägnat livet åt fotboll och planerade att fortsätta göra det. Han hade spelat, tränat och studerat Science of football i England, i tre år. Jag visste inte att man kunde studera fotboll så länge, inte därför att jag inte tror att det finns mycket att lära sig, utan därför att jag helt enkelt aldrig tänkt tanken.
Vi pratade i över en timme, mestadels om fotboll, innan jag avslöjade att jag inte var fotbollsintresserad. Det var som om jag hade klämt ut allt vettigt jag hade att säga i ämnet, och det bara slapp ur mig mellan två meningar. Jag hade nog trott att det skulle tas emot bättre, men jag hade sagt det otillåtna, det onämnbara, det förbjudna. Ej fotbollsintresserad. Det fanns ingen återvändo. Samtalet dog ut.
En stund senare skildes vi åt med ett: Lycka till! och en förunderlig känsla av att ha mött något men ändå aldrig nåt ända fram. Pratat utan att ha förstått. För olika för att kunna mötas på riktigt.
Han förvånade mig. Förundrade mig. Jag tänker fortfarande på det ibland, hur olika man kan vara. Hur olika ens drömmar kan vara. Denna unga man hade hittills ägnat livet åt fotboll och planerade att fortsätta göra det. Han hade spelat, tränat och studerat Science of football i England, i tre år. Jag visste inte att man kunde studera fotboll så länge, inte därför att jag inte tror att det finns mycket att lära sig, utan därför att jag helt enkelt aldrig tänkt tanken.
Vi pratade i över en timme, mestadels om fotboll, innan jag avslöjade att jag inte var fotbollsintresserad. Det var som om jag hade klämt ut allt vettigt jag hade att säga i ämnet, och det bara slapp ur mig mellan två meningar. Jag hade nog trott att det skulle tas emot bättre, men jag hade sagt det otillåtna, det onämnbara, det förbjudna. Ej fotbollsintresserad. Det fanns ingen återvändo. Samtalet dog ut.
En stund senare skildes vi åt med ett: Lycka till! och en förunderlig känsla av att ha mött något men ändå aldrig nåt ända fram. Pratat utan att ha förstått. För olika för att kunna mötas på riktigt.
Kommentarer
Trackback
