tantklara

Idag när jag som vanligt susade fram på min cykel som länge tjänat mig troget men på sistone börjat klaga lite, hoppade kejdan återigen. Förvåningen var inte stor, jag hade bara några dagar tidigare gjort ett försök att lämna in den för lite fix inför våren, men blev ombedd att återkomma denna måndag. Stolt över att jag faktiskt lärt mig hur man lagar sin avhoppade kedja vände jag cykeln upp och ner och började meka (ja, man kan tycka att en föredetta brevbärare borde veta hur man gör detta mycket väl, men det är först det senaste året jag blivit utsatt för situationen och därmed fått det stora nöjet att lära mig). Den här gången gick det tyvärr inte så lätt som annars, och efter en stund kom en gammal dam från huset bredvid fram och frågade om hon inte skulle ropa på sin man så att han kunde hjälpa mig. Nej nej, sa jag glatt, det här fixar jag. Men efter ytterligare några minuter, när mitt självförtroende började svikta, kom ändå mannen spatserandes. Jag svalde min stolthet (den var inte så svårsvald vid det här laget), och fylldes snart av glädje över dessa människors omsorg om främlingar som jag. En halvtimme senare cyklade jag vidare, med kedjan tillbaka, och dessutom spänd så att inte samma missöde kommer drabba mig alltför snart igen, när jag inte råkar befinna mig just utanför deras hus. Tydligen var jag inte den första student med för lös kedja som tvingats stanna på gatan, och inte heller den första de hjälpt. Sådan vill jag också bli när jag blir gammal. Fast varför vänta till dess? Omtänksam kan man vara redan nu. I morgon landar den här burken med nybakade kakor på det trevliga prarets trappa.  

                                             

Jag har en vän, jag har inte träffat honom på länge nu, men jag räknar honom som min vän. Han är ganska gammal faktiskt, och skallig. Förutom ett hårstrå som trotsigt spretar ut från den annars så kala hjässan. Tänder har han inte heller så många, bara två stycken som tittar fram i mungipan när han ler, och som får mig att le ännu mer. Men han har pigga bruna ögon. Och hans fötter har tagit många steg, men bär honom ännu stolt fram. 

I somras brukade jag träffa honom om morgnarna. Han kom med sin kaffekopp i handen, och brast ut i ett två-tands-leende. Och sen gav han mig samma hälsningsfras varje morgon: God morgon tant Klara!

Det glada hjärtat lever längst.
William Shakespeare

Jag ska bli gudmor. Till en alldeles ny liten människa. Så liten, och helt ny. Hon har nyss sett solen för första gången, nyss fått känna hur havet luktar. Hon har nyss upptäckt att hon har händer, och den upptäckten räcker gott för henne att fundera på i flera dagar. Hon lever sitt liv med att bara vara, och jag undrar när jag sist var så obrydd, om jag ännu kan vara det. Kan jag vara helt glad och nöjd så länge jag är mätt, och ha en sån tillit till människor omkring mig. Jag tror inte det. Den tiden är sen länge förbi, utbytt till en ständig strävan. På gott och ont. 

 Om du lär mej lite tillit Elsa så hjälper jag dig sen när du ska lära dig att gå.

I ett land där jag aldrig förut varit längtade jag efter kulturella upplevelser, äventyr och nya lärdomar. Men egyptens kultur fick man i denna fiktiva stad leta djupt efter. Denna skönhet blev min kulturella räddning när jag sedan länge ledsnat på ryska turister. Mitt bland halvnakna turister på en het strand dök hon upp med sina två vänninor, iklädda värdighet från topp till tå.

Jag fick en liten chockartad aha-upplevelse för några veckor sedan då jag insåg att jag inte skrivit någonting på flera år, om man bortser från några framkrystade labbrapporter som verkligen inte är några kreativa och inspirerande skapelser. Därav mitt inträde i bloggvärlden. Var detta kommer leda vet jag inte än, inte heller vem som kommer läsa. Men just nu kanske det spelar mindre roll. Jag är mer än anatmoiska begrepp på latin, cellulära interaktioner och smarta frågor att ställa till kommande patienter på en vårdcentral. Att skriva brukar hjälpa mig att tänka, och det är kanske det jag ska göra här. Tänka.