igår började sommaren
utsträck i stålande solsken
på en gräsmatta full av maskrosor
årets första dopp
i eftermiddagssol
grillning långt in på kvällen
utan att huttra av köld
och fortfarande en stimma ljus på himlen vid hemfärden
fast klockan är långt efter midnatt
(jag tänkte först skriva om termoreceptorer, hypothalamussignalering, ytligt blodflöde och vätskereabsorption i njurarna, men det blev mycket vackrare utan allt det...)
jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
Den senaste veckan har tillvaron förgyllts av denna lilla pärla. Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, av Anna Gavalda.
Noveller. Fantastiskt noveller. Som om drar in dig i historien, och lämnar dig helt paff när de tar slut och du inte får följa med längre.
Utsträckt på kökssoffan efter frukosten, innan tentaplugget. När dagen är slut, men innan sömnen kommer. Som högläsning ibland (det är fantastiskt roligt att skratta tillsammans, mycket bättre än att skratta själv), eller tyst för dig själv.
Läs och njut.
Jag har gjort ett val
Jag har gjort ett val. Ett val som påverkar allt. Jag har valt en inriktning på livet.
Men ett val betyder att välja bort. Jag trodde att jag valde, men jag valde bort ännu mer.
Kan jag någonsin få det jag valde bort? Och betyder det i så fall att jag måste göra helt om, och välja bort det jag har valt? Eller kan man välja båda? Man kan inte få allt, men kan man få två?
Jag hoppas att det bara är tentatristess som får mig att tvivla, för tvivlet ger mig lite panik. Fast någonstans innerst inne vill jag inte bekvämt falla tillbaka i min trygga, raka väg mot en tydlig, välbetald, välutbildad framtid i vit rock och långa korridorer.
Jag vill välja en sak till...
Elsa vandrar vidare
nu är hon döpt, lilla elsa
i fullsatt domkyrka, ja eller del av domkyrka
med harpspel och skönsång
i famnen på stolta föräldrar, morföräldrar, mormorsmor och morfarsmor
vänner, kusiner, gammelkusiner
och gudmor förstås
jag ser ljuset
ingen kraft
det finns ingen kraft i benen
ingen kraft i tanken
det finns ingen kraft
I like this guy
den lilla finlandsvenska damen
Vi är förstummade och undrar hur det här gick till. Föreläsningen förtrollar vissa och får andra att somna, men alla undrar nog hur vi hamnade där. En obligatorisk föreläsning, som vi måste närvara på för att få vår läkarlegitimation, inget underligt med det. Det underliga är att det handlar om skönlitteratur.
Den lilla finlandsvenska damen har fått oss alla att skriva varsin dikt. Sedan säger hon med ett leende att det vore ju väldigt trevligt om någon ville läsa upp sin dikt.
Då uppstår tystnaden.
Vi genomlevt mycket tillsammans det senaste året. Vi har blivit vana att diskutera alla möjliga fysiska fenomen med varandra, klä av oss inför varandra, räkna varandras revben. Men att läsa dikter för varandra, kan vi verkligen göra det?
Men hon lyckas, den lilla finlandsvenska damen, även med detta. Någon börjar tillslut, och bryter den plågade tystnaden. Och kanske är det nu hon bevisar sin poäng. Även vi mår bra av skönlitteratur, även vi har en kreativitet någonstans inom oss. Och kanske, kanske blir vi bättre läkare av det här.
funderingar på IKEA
Jag hoppade över servetterna och gick vidare, men kunde inte låta bli att fundera. Hur många behöver egentligen de där servetterna? Eller något annat av det de handlar. Hur mycket saker köper vi egentligen utan att faktiskt behöva det? Och gör det oss lyckligare? Blir livet bättre? Lättare? Kanske innebär de bara en liten stunds tillfredställelse. Men är den tillfredställelsen värd priset? Och då syftar jag inte på 19:90 för en packe servetter, det kan det säkert vara värt. Nej, jag syftar på det globala priset, eller samvetets pris. Att tillverka saker billigt har sällan någon positiv inverkan på miljön. Och nog skulle 19:90 kunna göra bättre nytta någon annanstans, kanske för någon annans skull. Hur lever vi egentligen våra liv? Hur lever jag mitt liv? Är det verkligen okej? Är det försvarbart? Kan jag stå rakryggad och vara stolt över det?
cullbergbalett
Det är magiskt hur mycket man kan uttrycka utan ord,
hur många känslor som kan förmedlas.
Hur hundratals personer kan sitta på rad,
i tystad och bara uppleva.
Gemensamt och ensamma på samma gång.
lycka
Så vackert att jag måste hoppa av cykeln och gå en stund,
bara för att få njuta lite längre.
när känslan blir biokemi
Jag har i veckan fått lära mig om varför människor bli deprimerade. Och det har inte handlat om en taskig uppväxt, trasiga relationer eller upplevda trauman. Nej, det har helt krasst handlat om hur serotoninsystemet nedregleras och noradrenalinsystemet blir mer känsligt, och då utveckals en känslighet som gör att personen i fråga blir mindre tolerant för stress och riskerar att bli deprimerad. Fascinerande kunskap, men vad gör jag med den?
Jag önskar att det räckte att veta. Att jag kunde berätta detta för de 35% av Sveriges befolkning som någon gång under livet drabbas av den depression, och att om de bara visste om det så skulle hjärnan kunna omsktrukturera sig lite, och så skulle problemet vara fixat. Ja, och använda det på mig själv de där dagarna när allt inte känns riktigt på topp. Jag har svårt att förstå att den där molande känslan i magen har med detta att göra. Att en växande panik, och tryck över bröstet har med de där små receptorerna att göra. Och skulle de bara flytta till ett annat ställe, eller tas bort från cellytan en stund så skulle jag kunna hantera situationen mycket bättre.
Kunskapen är imponerande, och jag ska vårda den ömt för jag vet att den är viktig och kan leda fram till många lösningar på mycket. Men biokemisk kunskap är kanske inte hela sanningen. Livet är mer komplext än vad vetenskapen kan förklara. I alla fall för mig.
Morfarsmor
