tantklara

Jag har i veckan fått lära mig om varför människor bli deprimerade. Och det har inte handlat om en taskig uppväxt, trasiga relationer eller upplevda trauman. Nej, det har helt krasst handlat om hur serotoninsystemet nedregleras och noradrenalinsystemet blir mer känsligt, och då utveckals en känslighet som gör att personen i fråga blir mindre tolerant för stress och riskerar att bli deprimerad. Fascinerande kunskap, men vad gör jag med den?

Jag önskar att det räckte att veta. Att jag kunde berätta detta för de 35% av Sveriges befolkning som någon gång under livet drabbas av den depression, och att om de bara visste om det så skulle hjärnan kunna omsktrukturera sig lite, och så skulle problemet vara fixat. Ja, och använda det på mig själv de där dagarna när allt inte känns riktigt på topp. Jag har svårt att förstå att den där molande känslan i magen har med detta att göra. Att en växande panik, och tryck över bröstet har med de där små receptorerna att göra. Och skulle de bara flytta till ett annat ställe, eller tas bort från cellytan en stund så skulle jag kunna hantera situationen mycket bättre.

Kunskapen är imponerande, och jag ska vårda den ömt för jag vet att den är viktig och kan leda fram till många lösningar på mycket. Men biokemisk kunskap är kanske inte hela sanningen. Livet är mer komplext än vad vetenskapen kan förklara. I alla fall för mig.